...Söndageftermidddag och jag är fortfarande trött. Kan inte bestämma mig för om det är för att jag nyss smällde i mig en kebabrulle som jag sköljde ner med iskall sangria eller om det är för att jag är helt utpumpad av alla förberedelser inför mn första studievecka. Tyckte iaf jag var värd att få äta lite skräpmat idag. Speciellt efter att jag har börjat lära mig äta enligt studentdiet hela den här veckan som gått. Ut med Entrecotén på grillen och äta ute alla dagar i veckan, in med snabbmakaroner och färdiga köttbullar. Kommer ta ett tag innan jag blir van vid denna exquisita kost.

Har varit en dukig Alejandro och fixat bostadskontraktet till min kommande lägenhet i Uppsala samt sagt upp en massa saker som jag inte kommer behova abonnera på. Jag har genom detta fått nyfunnen respekt för Telias antichurn. Tele2 har mycket att lära sig där. Önskar ni att få reda på hur dialogen utspelade sig? Okej, såhär exakt lät det.

Jag : Hej, Mitt namn är Alejandro och jag skulle vilja säga upp mitt abonnemang för stadsnät på grund av flytt.
CSR på Telia : Okej, kan jag får ditt personnummer tack?
Jag : Självklart 860421-XXXX
CSR på Telia : Mhm. .. Carlavägen 58B, stämmer det?
Jag : Jajamen stämmer bra. 
CSR på Telia : Du skulle alltså flyttta?
Jag : Ja det stämmer, flyttar in i min nya lägenhet den 1:a Oktober
CSR på Telia : Okej, då fixar jag det här.
Jag : Jag har väl tre månaders uppsägningstid va? Önskar du att jag inkommer med flyttbevis?
CSR på Telia : Nja, egentligen. Men det är Fredag idag och jag är snäll så det skiter vi i.
Jag : ehh... ? Okej. Tack så mycket?! Då är allt klart? Sista dagen är 1:a Oktober?
CSR på Telia : Japp, det stämmer.
Jag : Okej, då får jag tacka så mycket.
CSR på Telia : Varsågod, hej då.

Jag älskar Telia. <3
// Alejandro

Har efter mycket om och men lyckas med konsten att kirra bostad i Uppsala nu. Verkar som att även Alejandro den store kommer vara en flogsta-kid. Kommer bli najs. Relativt nära både ekonomikum och centrum. Får sätta igång mitt projekt med att köpa en skitful damtralla och måla den röd som kärlekens färg. Project Lovebike så att säga. Jag är mest intresserad av om jag ens rent fysiskt kan cykla längre. Känns som att man gav upp den karriären när man var 16 bast och började åka buss till big fucking city Eskilstuna där man skulle gå i gymnasiet. Och efter det så var det ju körkort och min racerbil som gällde för hela slanten. Nu när jag tänker efter så måste jag ha gett upp cykeln tidigare än så eftersom jag åkte moppe när man var  14-16. Haha vilka tider! Var bara med om en enstaka allvarlig olycka.

Hade en intressant dialog med mina närmaste här om dagen. Jag uttryckte min kamratsämja med att säga att om dom hamnade i trubbel så skulle jag på automatik leka hjälte och rädda dom ur jobbiga situationer. Mina kära vänner höll med det påståendet och backade upp mig med samma informaition tillbaka. Förutom om det gällde fall där jag hade "gjort något" med en upptagen tjej och fick hennes 2.5 meters kille efter mig. Jag tyckte dom var orättvisa, men jag har märkt att det här ämnet är intressant. Det verkar inte finnas något mellanting. Antingen så är folk till 110% off-limits på upptagna personer eller tilhör den skaran där moraliska påståenden möts av gapskratt. Jag tycker att situationen är skitsvår och skulle säga att det har att göra med fall till fall. Man vet inte vad om ligger bakom. Vad tycker ni?

Imorgon ska jag dra tillbaka till Uppsala och sticka till nationen för första gången. Kommer bli najs. Ser fram emot att träffa nya människor och dricka öl för löjligt låga priser. Att vara student äger. Puss

// Alejandro 

Har varit ett par rejällt fullbokade dagar i mitt liv sedan Fredags förra veckan. Nu är det Torsdag så jag har alltså haft fullt upp i nästan en hel vecka i rad. Först intensivt festande i helgen till att sedan åka upp till Uppsala i två dagar.

Den resan var också givande. Skrev in mig Sörmlands-Nerkes nation så nu kan jag ta del av alla roligheter studenter kan göra. En sådan rolig sak är att få söka bostad inom nationen. Efter att ha köat i vad som känndes som en fucking evighet för att en skriva in sig så var jag tvungen att åka tillbaka till Snerike dagen efter och vara närvarande på utlottningen av studentbostäder. Nyligen inskrivna kunde nämligen hoppas på en bostad efter utlottning när alla andra Snerike-medlemmar som stod i kö sedan tidigare hade fått välja och vraka. När det väl var dags för utlotting så var det 8 bostäder kvar på säkert mer än 60-70 nyinskrivna. Så det är inte så svårt att förstå att jag tyvärr inte fick något vid den bostadsinskrivningen. Det som dock gör mig förbannad är inte att att oddsen sög, eller att jag satt där och väntade i minst 2.5 timmar för att sen gå hem tomhänt utan det faktum att två av dom åtta som fick bostad verkade inte ens glada. Vart fan är entusiasmen?! Hade fan lust att springa upp och nita dom i finaste Eskilstuna-bo anda.

Sov hos Crille natten vi var i Uppsala. Såg hans studentrum i Flogsta och blev grymt positivt överraskad. Hoppas jag väl lyckas hitta något så fint själv.

Kom hem sent i förrigår. Och var lagom glad över det faktum att jag var tvungen att vakna tidigt för att gå och tvätta klockan sju på morgonen dagen efter. Så det är inte så svårt att förstå att jag var lagom fucked-up hela onsdagen efter minst 4 dagar med minimalt med sömn och stress. 

Det var dock någon gång under Onsdagen igår som en sak slog mig. Det var exakt ett år sedan jag satt i utbildningssalen på mitt jobb och utbildade mina elever. Och jag minns hur jag mådde då, eftersom dagen innan hade jag och Jessica gjort slut efter mer än 3 år och nu var man tvungen att hålla masken för en hel utbildningsklass och vara proffesionell. Men gick alldeles utmärkt eftersom jag råkar vara en grym motherfucker och jag träffade underbara människor tack vare den upplevelsen bla. en stor kärlek. Jag började även att fundera på allt som har hänt i mitt liv sedan den stunden och inser hur mycket jag har utvecklats som människa. Det senaste året har varit ett av dom bästa i mitt liv trotts stora ups 'n downs. Och jag har många olika människor att tacka för det. 

Jag var på stand-up igår på Fristadstorget och såg i mitt tycke Sveriges bästa komiker Kodjo Akolor. Jag diggar den killen som fan, speciellt eftersom jag känner igen mig så hårt i det mesta han skojar om. Jag skulle tippa på att hans uppväxt och min är ganska snarlik. Jag ska avsluta det här inlägget med några visdomsord han sa innan han gick av scenen igår.  Kommer inte ihåg exakt men det var något i den här stilen:

"Ni vet det här om trygghet och alla ska vara så trygga hela tiden med sin livsituation? Jag vet att det finns folk som lever för det här med trygghet och anser att att livet ska vara att jobba, ta hand om sin familj och sen typ dö. Jag kan säga såhär, jag tar min chans i livet och jag gör det jag älskar. Det borde ni också göra."

// Alejandro

Idag har jag börjat mitt nya liv med stora steg. Sitter i Flogsta hos Crille och bloggar. Har fortfarande inte hittat någon lägenhet men jag ger inte upp. Var och skrev in mig i Sörmlands/Närkes nation idag så nu är jag true fucking pure breed. Kåren nästa!

Har inte hunnit blogga alls sedan någon gång förra veckan. Och anledningen till det är helt enkelt att jag har varit upptagen med att ha ett liv. Och inte vilket liv som helst. Ett awesome liv. I Torsdags förra veckan hade jag en av dom bästa dagarna i mitt liv. Vaknade upp efter en schysst bortamatch och åkte vidare till jobbet där mina forna chefer gav mig grönt ljus till att få sluta redan på Fredag och inte på Måndag, vilket var perfekt då jag kunde åka till Uppsala och fortsätta leta lägenheter (vilket jag är och gör nu). Trodde inte dagen kunde bli bättre när Crille messa och sa att andra antagningsbeskedet hade kommit. Kollade mitt studerakonto utan större förväntningar på lunchen och såg då till min glädje att jag var antagen till mitt förstahandsval som jag var reserv på tidigare. Så nu blir det garanterat
Media & kommunikationsvetenskap till hösten. Tror jag grät av glädje av glädje inombords, resten av arbetsdagen.

Efter den väldigt omtumlande dagen så skulle jag arbeta min sista arbetsdag. Kändes helt underbart och hur jävla skumt som helst samtidigt. Hade en såndär känsla av man inte var närvarande under hela dagen. Hann inte säga hej då till alla men det var inte mycket man kunde göra åt det. Er som jag medvetet inte sa hej då till var för att jag vet att vi kommer ses igen. Räkna med det.

Sedan jag slutade klockan kvart över åtta den kvällen på jobbet så har jag festat konstant ända tills igår kväll. Hade två hemmafester efter varandra för att fira och sen en kräftskiva. Ni vet vad man säger, har man något att fira så har man ett skäl att festa. Och jag är fucking definitionen av fest. :)

Ska sova över här i Uppsala idag. Imorgon ska jag ner till nationen igen och medverka på utlottning av studentlägenheter. Wish me luck!

Tills dess bjuder jag på några fina bilder från i helgen.  Enjoy!






Yeah baby

Hej, det här är Alejandros extremt begåvade och trötta hjärna som talar. Jag har beslutat att ta en spontan semester från min arbetskollega "kroppen", som nu är inställd på att omkring och göra saker på automation som en zombie.
Våran relation valde att ta time out här om dagen då det blev för mycket med allt.  Jag kan inte hantera allt som pågår i mitt liv just nu. Därför så väljer jag att åka bort ett tag från allt och låter kroppen gå till jobbet, fixa hemma, äta, sova, köra bil etc.

Jag kommer tillbaka såfort resultatet från andra urvalet kommer tillbaka.

• Urval förbereds/körs

Omg, omg,omg,omg,omg,!

Jag fick ett brev. Sen bröt jag ihop...

Är det inte intressant hur man i livet alltid blir påminnd som sitt förflutna vid absolut sämst möjliga tillfälle?
För några månader sedan valde jag att avsluta en relation som bara var en ond cirkel. Hur jag än gjorde slutade det med att jag blev mer och mer sårad. Jag insåg att hur mycket jag än älskade den här personen så var jag tvungen att sluta hoppas på något som aldrig kommer ske. Jag började ta distans från henne eftersom jag inte hade något kvar att säga som kunde göra någon skillnad på våran situation. Tills den dagen då vi slutade prata helt med varandra. Det var hjärtskärande och jag kännde att jag vill inte må dåligt mer.

Därför tog jag tag i mitt liv. Försökte att till varje pris komma över detta, lägga allt det här bakom mig. Börja ett nytt liv, långt från Eskilstuna och från det här. Och det fungerade perfekt eftersom jag var helt övertygad om att det var så hon ville ha det.

Men tydligen så var det inte så. Istället så kommer allt tillbaka precis innan jag ska åka. Varför nu? Varför inte för flera månader sedan när det faktiskt hade kunnat göra någon skillnad?

Allt kommer tillbaka nu...helvete.

// Alejandro

Jag visste att det skulle hända förr eller senare. Jag är ändå 23 bast och närmar mig åldern där allt fler och fler bekanta skaffar barn. Nu kanske ni tror att jag tänker släppa en bomb och säga att jag vill ha barn, men då skulle jag hellre be er snällt att gå och begå självmord och börja fundera om ni verkligen känner mig. Nej, det som jag syftar på är bekanta som blir föräldrar och på någon form av sjukt automatisering så tror folk att ingenting ändras om dom tar med sig sitt barn till sociala evenemang.  Jag har alltid bävat inför sånna situationer och tillslut så hände det även mig. I Fredags var det nämligen första gången som en kompis till mig kom över och skulle närvara på ett förkrök och hade med sig sitt barn. 

Det är nu ni läsare som inte har barn förmodligen börjar känna "varför skulle man vilja göra det?" och ni som faktiskt har barn känner "oh, va roligt då fick du träffa hans barn!" Ser ni skillnaden här?

Hur mycket folk än förblindas av när dom själva har barn så är det ett enkelt fatum att barn förrändrar allt. Barn måste hållas under uppsikt hela tiden. Gör du inte det börjar den göra saker. Som att börja gapa, börja leka "slå på platt-tv" eller stoppa saker i munnen och riskera hjärtklappning på folk som är runtomkring. Dessa situationer påverkar stackars småbarnsföräldrar hela tiden och dom är så vana med att det är så, att dom blir mentalt efterblivna och glömmer bort att det inte är normalt för folk som inte har barn. "Du kommer inte ens tänka på att han/hon är här" är verkligen något som föräldrar tror stenhårt på. Okej föräldrar, newsflash i fucking do notice!

Hade en skön kväll i Fredags nere på Cafe Sylvia. Satt där med mina ännu barn-lösa kompisar och drack några kalla och snacka skit i bästa How i met your mother-anda. En av mina kompisar öppnade sig totalt dock mitt i det hela och började berätta om en situation som han upplevde med en tjej där han mådde jätte dåligt eftersom han var så olyckligt kär. Det hade nu gått så långt att han var tvungen att överväga om dom ens kunde vara vänner. Ju mer och mer han berättade så blev jag mer och mer berörd och tagen. Jag kände helt enkelt en sådan extrem nivå av medlidande. Jag förstod honom till 100%. Det var som att jag pratade med en spegelbild av mig själv från tidig vår 2009 där jag insåg att
jag antingen var tvungen att avsluta det jag hade och må skit eller fortsätta med det jag höll på och må skit. Hur jag än gjorde så skulle det sluta med att jag mådde skit och förmodligen skulle behöva må skit under en lång tid framöver. Det var precis det som jag såg skulle ske med min vän framför mig. Hur gör man då? Hur tröstar man en kompis från något som du vet kommer fucka honom hur fan han än gör? Jag gav honom iaf en broderlig kram och sa att jag förstod honom. Jag tror att det faktum att någon vet hur är hjälper lite även fast man är helt heartbroken.

Hamnade på Raw i Lördags. Var helt stört. Jag råkade dricka lite för mycket. Och när jag menar lite för mycket så menar jag 5 st vodka/redbull. 4 sambucca shots och 2 öl. Japp. Jag hade lyckats med konsten att dra på mig en såndär riktig överjävlig lömsk fylla. Jag tyckte verkligen inte att jag hade druckit mycket eller att jag var speciellt dragen. Tyckte jag minndes hela kvällen bra där jag och C hängde med Bella, Anna och Evve. Tydligen så var inte så efter att C hade uppfriskat mitt minne där han gjorde klart för mig att jag hade gjort saker under kvällen jag har absolut inget minne av. Bla. blivit bjuden på sprit av bartendern, utfört intressanta telefonkonversationer och stått och pratat samt gett komplimanger till ett gammalt one-night-stand som jag aldrig annars skulle vilja prata med.

Jag är inte den som tycker sånt är pinsamt, är snarare den som sitter och garvar och gapar "Neeeeeeeej!" med en fånigt léende på läpparna. Dock så garvade jag ej när jag vaknade. Hade den värsta bakfyllan på flera månader. Jag som hade problem med konsten att gå utan att ramla hade totalt glömt att en kompis skulle slagga över hos mig. Alla som känner mig vet att jag sover näck. När jag väl skulle gå på muggen och gick igenom vardagsrummet där soffan hade agerat gästsäng så var det första den drönaren såg den söndagsmorgonen, mitt extremt välbyggda nakna arsle. Så vill nog alla vakna tror ja. Efter att jag hade spenderat typ hela dagen på att bli människa igen så avrundades dagen med grilling i sumpan med mitt crew och sedan kvällsfika @ my place. Statoils kanelkaka är bra skit.

Imorgon är det jobb igen. Min sista vecka nu. Känns lite overkligt. 5 dagar kvar. Damn...
// Alejandro