Har börjat skolan nu och älskar det. Känns så otroligt skönt att faktiskt göra något för dig själv. Att känna att du faktiskt utvecklas som människa och lever ut sitt ungdomsliv. Helt underbart.
Samtidigt som jag skriver så, får jag samtidigt en konstig känsla av människor som jag lämnar kvar i Eskilstuna som man började lära känna men sen rann det ut i sanden. Jag vet att jag gjorde rätt val, men det är ett faktum att det ändå är synd att det aldrig kommer bli något mer av den potentialen, utan "bara" människor som man klickade bra med och sen that's it. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar men det finns säkert några ni själva kan relatera till. Typ en person ni träffa på en fest eller en bekants-bekant och så vidare som ni typ har på typ facebook eller nått och tänker "hmm.. den personen var ju skitnajs men jag snackar aldrig men den så det skulle bara vara wierd om man sa något" varför tänker man så? Det är ju jävligt dumt faktiskt.
Har köpt kurslitteratur nu. Gick på ca 1600 spänn och då är det inte ens alla böcker. Plötsligt förstår jag att studenter fatiskt lägger ut massa pengar på det också och att gnället över att studielånen är ganska låga också är befogat.
Korttidsplanering :
Onsdag : Pubrunda på nationerna i Uppsala
Tordag: Kryssning på galaxy
Fredag: Sucken i Eskilstuna
Festa? Jag? Vadå? Nu fattar jag ingenting :P
// Alejandro
0