Jag visste att det skulle hända förr eller senare. Jag är ändå 23 bast och närmar mig åldern där allt fler och fler bekanta skaffar barn. Nu kanske ni tror att jag tänker släppa en bomb och säga att jag vill ha barn, men då skulle jag hellre be er snällt att gå och begå självmord och börja fundera om ni verkligen känner mig. Nej, det som jag syftar på är bekanta som blir föräldrar och på någon form av sjukt automatisering så tror folk att ingenting ändras om dom tar med sig sitt barn till sociala evenemang.  Jag har alltid bävat inför sånna situationer och tillslut så hände det även mig. I Fredags var det nämligen första gången som en kompis till mig kom över och skulle närvara på ett förkrök och hade med sig sitt barn. 

Det är nu ni läsare som inte har barn förmodligen börjar känna "varför skulle man vilja göra det?" och ni som faktiskt har barn känner "oh, va roligt då fick du träffa hans barn!" Ser ni skillnaden här?

Hur mycket folk än förblindas av när dom själva har barn så är det ett enkelt fatum att barn förrändrar allt. Barn måste hållas under uppsikt hela tiden. Gör du inte det börjar den göra saker. Som att börja gapa, börja leka "slå på platt-tv" eller stoppa saker i munnen och riskera hjärtklappning på folk som är runtomkring. Dessa situationer påverkar stackars småbarnsföräldrar hela tiden och dom är så vana med att det är så, att dom blir mentalt efterblivna och glömmer bort att det inte är normalt för folk som inte har barn. "Du kommer inte ens tänka på att han/hon är här" är verkligen något som föräldrar tror stenhårt på. Okej föräldrar, newsflash i fucking do notice!

Hade en skön kväll i Fredags nere på Cafe Sylvia. Satt där med mina ännu barn-lösa kompisar och drack några kalla och snacka skit i bästa How i met your mother-anda. En av mina kompisar öppnade sig totalt dock mitt i det hela och började berätta om en situation som han upplevde med en tjej där han mådde jätte dåligt eftersom han var så olyckligt kär. Det hade nu gått så långt att han var tvungen att överväga om dom ens kunde vara vänner. Ju mer och mer han berättade så blev jag mer och mer berörd och tagen. Jag kände helt enkelt en sådan extrem nivå av medlidande. Jag förstod honom till 100%. Det var som att jag pratade med en spegelbild av mig själv från tidig vår 2009 där jag insåg att
jag antingen var tvungen att avsluta det jag hade och må skit eller fortsätta med det jag höll på och må skit. Hur jag än gjorde så skulle det sluta med att jag mådde skit och förmodligen skulle behöva må skit under en lång tid framöver. Det var precis det som jag såg skulle ske med min vän framför mig. Hur gör man då? Hur tröstar man en kompis från något som du vet kommer fucka honom hur fan han än gör? Jag gav honom iaf en broderlig kram och sa att jag förstod honom. Jag tror att det faktum att någon vet hur är hjälper lite även fast man är helt heartbroken.

Hamnade på Raw i Lördags. Var helt stört. Jag råkade dricka lite för mycket. Och när jag menar lite för mycket så menar jag 5 st vodka/redbull. 4 sambucca shots och 2 öl. Japp. Jag hade lyckats med konsten att dra på mig en såndär riktig överjävlig lömsk fylla. Jag tyckte verkligen inte att jag hade druckit mycket eller att jag var speciellt dragen. Tyckte jag minndes hela kvällen bra där jag och C hängde med Bella, Anna och Evve. Tydligen så var inte så efter att C hade uppfriskat mitt minne där han gjorde klart för mig att jag hade gjort saker under kvällen jag har absolut inget minne av. Bla. blivit bjuden på sprit av bartendern, utfört intressanta telefonkonversationer och stått och pratat samt gett komplimanger till ett gammalt one-night-stand som jag aldrig annars skulle vilja prata med.

Jag är inte den som tycker sånt är pinsamt, är snarare den som sitter och garvar och gapar "Neeeeeeeej!" med en fånigt léende på läpparna. Dock så garvade jag ej när jag vaknade. Hade den värsta bakfyllan på flera månader. Jag som hade problem med konsten att gå utan att ramla hade totalt glömt att en kompis skulle slagga över hos mig. Alla som känner mig vet att jag sover näck. När jag väl skulle gå på muggen och gick igenom vardagsrummet där soffan hade agerat gästsäng så var det första den drönaren såg den söndagsmorgonen, mitt extremt välbyggda nakna arsle. Så vill nog alla vakna tror ja. Efter att jag hade spenderat typ hela dagen på att bli människa igen så avrundades dagen med grilling i sumpan med mitt crew och sedan kvällsfika @ my place. Statoils kanelkaka är bra skit.

Imorgon är det jobb igen. Min sista vecka nu. Känns lite overkligt. 5 dagar kvar. Damn...
// Alejandro